vandra runt vättern

Efter att ha verkat som vandringsguide på Omberg i över tio år blev jag nyfiken på vad pilgrimsvandring handlar om. Vad är skillnaden mot en vanlig vandring? 
Under utbildningen till Pilgrimsledare på Vadstena Pilgrimscentrum träffar jag Ewa Lund. 

Ewa har under hela sitt vuxna liv pilgrimsvandrat i olika former, ofta sträckan Jönköping-Vadstena via Fransiskus- och Klosterleden. På bilden introducerar hon oss till den inledande etappen vid stranden i Jönköping.

Under kursen börjar vi, mest på skoj prata om att: tänk vad häftigt det hade varit att få vandra runt Vättern. Nu gör vi slag i saken och planerar och genomför en pilgrimsvandring runt Vättern. Vandringen kom att bli en utmaning på flera sätt.

Den nionde juni startar vår grupp vandringen från Jönköping, målet för första vandringsveckan är Vadstena. Vi går längs med Vätternstranden och upp över sandbankarna och flera gånger uttalar vi orden. Är vi verkligen i Sverige? Temperaturen ligger och dallrar runt 30 grader, Vättern antar en turkos färg och liknar ett innanhav. Otroligt vackert. Vi följer Franciskusleden- som ingår i St Birgitta Ways.

Leden ger storslagna utsikter på höjderna över Skärstad och Uppgränna och närmare Omberg går vi väldigt nära Vättern. Det blir flera klippbad i det kristallklara vattnet. Leden är välmarkerad och de tio milen till Vadstena berättigar till St Birgittas Pilgrimscertifikat. Sista biten från Omberg till Vadstena följer vi Östgötaleden över vidsträckta fält.

För min personliga del blir tredje dagen en utmaning, det är svårt att reglera vätskenivån i värmen. Musklerna och fötterna börjar protestera och kroppen undrar om detta är något jag tänker fortsätta med. Vilket jag ju har tänkt, i sisådär tre veckor till. Det visar sig att efter två veckors vandring har det hänt något och kroppen anpassar sig till vandringstempot, distansen och jag känner en längtan efter att få snöra på skorna och ge mig ut för ytterligare en dag.

Andra veckans utmaning
Efter en vilodag i Vadstena blir vi en ny grupp som fortsätter till Askersund. Vi ska följa Katarinaleden som är helt omarkerad och just nu bara digital led, det känns tryggt att ha vandringsledare med oss som vet vägen. De här dagarna blir det tydligare att vi alla kommer in i en viss rytm och en stor del av tiden väljer vi att gå i tystnad vilket är vilsamt. Slättlandskapet ersätts av rejäla uppförsbackar upp mot Övralid, Verner von Heidenstams hem och vidare mot Medevi Brunn. Överallt där vi övernattar får vi ett varmt mottagande och det blir många härliga möten. Sista biten upp mot Hammar och Åmmeberg går genom kuperat landskap på grusvägar och skogsstigar. Här trivs jag, vandringsguiden från Omberg. För mycket asfalt visar sig bli en tuff utmaning för kroppen. Från Åmmeberg lämnar vi Katarinaleden som fortsätter upp mot Risberga kloster och följer Vätternrundans sträckning för att komma in till Askersund. Vädret är fortfarande med oss och en varm och solig midsommar väntar och några behövliga vilodagar.

Tredje veckan inleds med ett nytt gäng och inför etappen ner till Hjo har vi fått rekognosera en del. Här följer vi lite olika leder med start av omarkerad cykelled, Norra Vätterleden för att sedan följa Västra Vätterleden. För att få rimliga dagsetapper gör vi också vissa avstickare för att korta ner. Vi går till en början nära Vättern och värmen gör att bad blir absolut nödvändigt. Vi passerar Olshammar, vackra Röknasundet där vattnet är turkost och helt kristallklart. Sen drar vi vidare in i Tivedens trolska natur och under resterande dagar ser vi inte Vättern, när vi vandrar över Forsvik, Mölltorp och vidare ner mot Hjo. Vid ett tillfälle närmare Karlsborg möter vi en uniformerad Militärpolis som vänligt inleder med:
 
- Vad varmt det är. Vad gör ni här?

Det pågår en skjutövning i närheten. Vi förklarar att vi är på pilgrimsvandring runt Vättern och har bara tänkt passera, vilket vi får göra. Troligtvis utgör vår lilla udda grupp inget direkt hot mot rikets säkerhet.

Under denna veckoetapp får jag personligen den största av utmaningar. Beskedet om en nära anhörigs död via drunkning gör att jag kastas in i chock, sorg och en känsla av overklighet. För att bara sätta ord på några av de känslor som sveper in. Efter samråd med andra anhöriga och gruppen jag vandrar med tar jag beslutet att ändå fortsätta. Den bästa läkningen att bokstavligt talat att ta steg för steg, omsluten av värme och gemenskap och förtrollande natur visar sig beslutet vara det rätta. Tids nog kommer praktiska bestyr och annan form av sorgebearbetning. Den inre resan likväl som den yttre påverkade oss alla dessa dagar. Vattnets betydelse.