Vättern en urgammal transportled
Vättern var länge den bästa förbindelselänken mellan Östergötland och Västergötland, Närke och Småland. Idag utgörs sjötrafiken huvudsakligen av Visingsöfärjor, en handfull lustfartyg och fritidsbåtar..
Före bilens och de stora vägarnas intåg, levde, arbetade och dog folk på Vättern på ett sätt som är svårt att föreställa sig för oss som är födda efter 60-talet då sjöfarten drastiskt avtog. Större lastbilar tog över frakterna och bilismens framfart gjordes möjlig genom bygget av E4:an och andra infrastruktursatsningar.
Vätterskepparen Janne Göthberg beskriver under en berättarkväll på Grenna museum, vättertrafiken och skepparsläktens levnadshistoria. Hans unika bildmaterialet visar skeppsbyggen, lastfartyg, bryggor, hamnar, kanaler och människor som arbetat på Vättern. Bilderna speglar historien och livet på Vättern under nästan ett sekel. Bilden av hur Vättern var full av skepp och mindre båtar målas upp.1955 började Janne själv som 14-åring sin sjöfartsbana på skeppet ”Minna”. Jan-Olofs dagboksanteckningar beskriver detaljrikt en kockjungmans upplevelser från sommaren 1955:
”Vi hade kört upp till Baskarp på natten, från Motala där vi hade lossat tackjärn dagen innan. Nu ligger vi förtöjda vid sandtagets brygga och ska lasta sand till Västervik. Det är dags att ”lucka av” till lastrummet, och transportbandet sätts igång, sanden kommer i en strid ström. Nu har sådana ”moderniteter” som lastmaskiner kommit till Baskarp. Den såg ut som en traktor med wire över hytten, som lyfte lastskopan. Detta underlättade otroligt mot förut då all sand skulle ösas för hand med skyffel. Vid åttatiden kommer mor ner med en stor korg med mat, innehållande 12-15 kakor nybakat rågbröd, och en middag som senare dukades upp, oftast köttbullar och potatis. Det smakade bra att få sätta sig vid dukat bord en gång, i vanliga fall var det ju alltid jag som skulle laga maten. Jag var ju yngst ombord.”
Förutom att sjölivet var slitigt innebar det långa tider borta från familjen. Sommarlivet och vinterlivet skiljde sig dock mycket åt. Om somrarna följde fruarna och barnen med på båtarna. Jan-Olof Göthberg slutade som skeppare 1963.
mina- vänergaleasen
Ett av världens äldsta segelfartyg vänergaleasen Mina byggdes 1876 på Fågelö gård, Torsö, på stranden. Sedan 1994 är Lidköping hemort. Föreningen Vänergaleasen Minas vänner äger skutan sedan 1997 och har byggt henne färdig.
1914 installerades den första maskinen ombord. Dittills hade Mina framförts med enbart segel. I familjen Perssons ägo förblev hon fram till 1946, då en annan tidigare torsöbo, Karl Johansson i Gaperhult blev ny skeppare. Huvudredare under de sista åren var Oskar Malmström, Göteborg. Siste skepparen i fraktfart var Sture Andersson, Bromösund. Mina var då bostad för det unga paret Astrid och Sture. Med ombord var Stures tre bröder i omgångar. 1959 avslutades fraktepoken för Minas del efter ett maskinhaveri och fartyget blev upplagt några år.
Galeasen tjänade sedan från 1964 fram till 1985 som lustfartyg med Göteborg som hemmahamn. I 21 år seglade Per och Anna-Lena Engwall med vänner i Mina. Färderna gick till England, Irland och nordsjöhamnar under somrarna. Sedan hamnade skutan i Stockholm.
I filmserien om Mina och dess färd i Vättern har Thom Britten-Austin lagt ut fem avsnitt. I filmen förekommer bl.a. en målande beskrivning hur Mina kom att hamna i just Lidköping. Se den via denna länk
passagerarbåtarna
En annan last var såklart passagerare. Passagerarbåten ”Sveudden” gick mellan Jönköping och Hjo. Den la till vid alla bryggor däremellan. ”Motala express” var en passagerarbåt som från början gick mellan Jönköping och Motala. En av de äldsta bevarade ångbåtarna, s/s Trafik, går fortfarande under sommartid mellan Hjo och Visingsö och någon gång varje sommar även till Hästholmen.
byabåtarna på visingsö
Innan båtmotorerna kom i början av 1900-talet hade nästan alla byarna på Visingsö sin egen, gemensamt ägda byabåt. Nu finns tre kvar, Maria, Neptun och Vikingen.
Maria af Rökinge byggdes 1885 i ”Backegård” och byggmästare var Gustaf Nilsson ”Östergålan”. Köl, stävar, spegel och spant är av ek och bordläggningen tillverkades av lärkträ från ön. Båten är riggad med två master och utrustad med två par åror. På storbåtarna fraktades ved, byggmaterial och kreatur.
Torps storbåt Neptun byggdes omkring 1860. Eftersom Brandstorp ligger mittemot Torp på västgötasidan, var det dit resorna oftast gick. Lasten var ved från Hökensås, spannmål till kvarnen i Häldeholm, kreatur till bete eller nyinköpta kreatur från Västergötland. Djuren ställdes på tvärs i båten och bands fast i ringar.
Vikingen byggdes på 1860-talet och fick sitt namn efter Erstadviken. Användes som segel- och roddbåt under resten av 1800-talet. Under 1900-talet användes den för dagsturer till Gränna och Stava. Skänktes 1949 till Gränna Hembygdsförening men slogs sönder av en storm i Gränna hamn. Låg i ett båthus på Grännaberget fram till 1981, då hon kom åter till hemmahamnen i Erstad. Båten ägs av Grenna Museum men disponeras av Visingsö hembygdsförening.
bryggorna runt vättern
Ståtliga bryggor att lägga till vid fanns runt hela Vättern och de spelade stor roll. Här lastades mängder av gods och passagerare, böndernas boskap och mycket annat. Det var här det hände. Numera finns bara små rester kvar av dessa bryggor. Ända sedan medeltiden har tungt lastade segelskutor farit med järn, byggnadsmaterial, passagerare och allehanda jordbruksprodukter över Vättern. I början av 1900-talet var det mestadels böndernas produkter som forslades till Jönköping för försäljning på marknaderna till stadsborna. Det fraktades mycket asptimmer till tändsticksindustrierna i Jönköping och Tidaholm via Hjo. Asptimret kom på större båtar från Ryssland eller baltstaterna till Mem där Göta kanal mynnar ut. Munksjöfabriken hade fyra egna båtar. Från Olshammar transporterades pappersmassa till Tyskland. I början av 1900-talet anlades en kalksandstensfabrik vid Svedudden i Baskarp. Den brann ned på 1920-talet. Då byggdes en anläggning för förädling av sand för att förse gjuterierna med. Flinta från Mön i Danmark fraktades och krossades i Baskarp till sandpapperstillverkningen. Det var en ohälsosam verksamhet som ledde till att många fick ”stenlunga” och dog.
