ångaren per brahe- sveriges titanic

Redan på morgonen står det klart att en fruktansvärd olycka inträffat under natten. Nyheten sprider sig snabbt över bygden och i hela landet. Spekulationer om orsaken sätts igång och den allmänna meningen är att båten varit illa och hårt lastad, Göta Kanal AB anses ytterst ansvariga. I december 1918 företar sig två dykare från Stockholm, F. Gillström och E. Lagerström, flera dykningar till vraket. De kan bekräfta att lasten förskjutits och troligtvis förorsakat haveriet. Per Brahe ligger på rätt köl med fören två meter högre än akterskeppet. Ringklockan hämtas upp från djupet men sen görs ingenting åt vraket på två år.

Legendbildningen kring katastrofen tar otroliga proportioner. Per Brahe blir ett sagoskepp. Rykten om att lasten innehåller väldiga pengasummor och vapen börjar spridas. Flera personer påstår sig ha fått aningar om en förestående fara och avstår från att följa med under olycksnatten. Dagen före olyckan befinner sig ett sällskap uppe på en höjd vid Gränna. Med fin utsikt över Vättern ser de ångaren. Någon pekar ut mot sjön och utropar: "Se där går Per Brahe!" men får till svar, att ångaren vid den tiden ligger i Jönköping. Alla ser fartyget som ångar framåt med god fart. Plötsligt sjunker det i djupet med aktern före och stäven några ögonblick pekande mot skyn och blir borta. Vid bärgningarna bekräftas att den troligtvis går under på detta sätt.
Många berättelser har lyft möjligheten att instängda passagerare överlevt några veckor tills dykarna steg ner i december. Myter om att de då skulle sett människor röra sig och chocken av denna skräckupplevelse gjorde att de inte berättade om det förrän långt efteråt. Att några passagerare överlevt katastrofen berättades också om i många år och än den ene och än den andre skulle ha setts på olika platser runt om i Världen. Inte minst Kapten Boija som anklagades för att ha tagit med skeppskassan.

De rent tekniska förberedelserna leds av andelsföreningens ordförande, byggmästaren K . Johansson från Ödeshög.  Dykarna Ernst Lagerström och C . G. Bergmark från Stockholm engageras. Lagerström som varit nere redan 1918 var erfaren. 
Onsdagen den 14 juni 1922 anländer två stadiga galeaser försedda med taljor och spelanordningar. Misslyckandet från tidigare försök gjorde att de nu var försedda med 48 linor som vardera bar en tyngd av 17,5 ton. Nu skulle det göras det ordentligt. Linorna skulle löpa runt fartygets botten och lyfta upp det som i en gunga. Under några dagar är det livlig aktivitet på olycksplatsen. Dykarna jobbar och symaskiner och annat gods förs upp. Den 2 juli lyckas man få förskeppet att lossa ur bottenleran. De närmaste dagarna lyfts fören ytterligare två meter och hoppet tänds att bärgningen skall lyckas. Men bakslaget kommer den 9-10 juli. Så här rapporterar Sven Jerring som var en av reportrarna på plats:

”De fällde inte humöret ens för det svåra slag, som drabbade dem natten mellan den 9 och 10 juli, det hotfullaste tillbudet under denna sommars bärgningshistoria. Söndagen den 9 var stämningen hoppfullare än någonsin, galeasernas lyftbryggor förstärkta genom dubbla spännbockar i för och akter, linor och block var i tadellös ordning och man var färdig för den avgörande uppgörelsen med Vättern. Vinden var sydostlig med obetydlig sjö. Sent på söndagskvällen började lyftningen, wirerna hämtades in sakta men säkert och tidigt på måndagsmorgonen var båten i det närmaste fri från bottnen. Blåsten friskade i, men man hade nu hunnit alltför långt för att vara hågad att ge upp i första taget. Våldsammare och våldsammare blev emellertid vinden och allt besvärligare sjöhävningen. Brisen gick över 06 i storm, stormen i tjutande orkan. Mellan 8 och 9 på morgonen blev situationen ohållbar. Det gällde bara att räddas, vad som räddas kunde”

Dagen efter var ryktesspridningen i full gång och telefon- och telegraflinjerna gick varma. Skulle bärgningen avbrytas nu? Var allt förlorat? 
Andelsföreningen var bestämd. Nu mer än någonsin stod det klar att Per Brahe skall upp! En vecka efter stormnatten hade dykarna rett ut den trassliga härva av virar som befann sig på botten och bärgat de båda blocken, glädjande nog upptäckte de att akterskeppet lossnat. En stor pråm hade nu anslutit till de båda galeaserna. Fredagen den 21 juli kungjordes som den stora dagen.

Dykarna uttryckte upprepade gånger sin motvilja mot likbärgningen men reste inga krav på att slippa från detta ohyggliga arbete. Arbetet att identifiera liken var svårt då de flesta var oigenkännliga.
När de första liken bärgas reagerar inte åskådarna utan folkfesten pågår oförbrutet. Men i takt med att förstämningen hos bärgarna förändras, ändras också allmänhetens beteende. Kista efter kista bärs ut. Manskapet är djupt gripna. Dykarna som förut varit öppna och tillgängliga är tysta och slutna. Flaggan halas på halvstång varje gång ett nytt lik bärs ut. 

Nu uppdagas också det ohyggliga förhållande som passagerarna utsatts för. De flesta liken hittas instängda i sina hytter. Däribland Ester Bauer med parets son i famnen. John Bauer hittas i yttertrappan där han sökt sig för att hämta hjälp men mötts av vattenmassorna. Dykarnas vittnesmål talar om att de aldrig sett maken till gods som lastats överallt. Rökhyttens dörr bär tydliga spår av att ha blivit utsatt för uppbrytningsförsök. Glasrutan är sönderslagen och handtaget avbrutet på utsidan. Hela dörren var utbänd nertill. De hade kämpat för sina liv. 
De tio oidentifierade offren förs till Västra Tollstad kyrkogård där de begravs i en gemensam grav.  Jordfästningen äger rum söndagen den 20 juli. Överallt vajar flaggor på halv stång och sätter sin prägel på hela Hästholmsbygden. 

Text: Åse Wännerstam, artikeln publicerades i Runt Vättern magasinet 2022.