Vättern omgärdas av industrihistoria

Den svenska industrins vagga sägs stå att finna i Motala. Här grundade Baltzar von Platen Motala verkstad 1822. En strategisk plats med tanke på att verkstaden skulle försörja bygget av Göta kanal med en stor mängd järndelar, verktyg, slussar och broar.

Bygget av Göta kanal i sin tur var en förutsättning för det som sedan skulle kallas industrialiseringen. Man behövde snabbare transportvägar för material som skulle bearbetas och för de färdiga produkterna. Idén om en kanal hade funnits långt innan von Platen presenterade sina tankar i ”Afhandling om canaler genom Sverige”. Redan på 1500-talet hade biskop Brask, han med lappen, haft funderingar på saken. Så man kan nog tänka sig att kanalidén hade slagit rot när von Platen 1806 presenterade sin avhandling för kung Gustav IV Adolf. Kungen sa ja till projektet ett par år senare och 1810 satte man spaden i jorden. Men industrihistorien är långt äldre än så, 600 år närmare bestämt. Vattenkraft, stora skogar, malmförekomster och transportmöjligheter på Vättern gjorde trakten attraktiv för framställning av allt från bl a mjöl och tändstickor till stål, båtar och lokomotiv. Bland de första etableringarna är vad som kom att bli Forsviks bruk. Här, vid gården Forsvik, där sjön Viken rinner ut i Bottensjön och Vättern, fanns redan i början av 1400-talet en mjölkvarn. Gården skänktes till Vadstena kloster som anlade en sågkvarn och en hammarsmedja. Vattensågen i Forsvik är landets första kända sågverk som finns omnämnt i skrift. I Forsviks vattensåg sågades brädor till klosterbygget i Vadstena. Klostret anlägger tidigt även en hammarsmedja. Vid reformationen 1527 och klostrets upplösande övergick Forsvik till Kronan. Trä som sågades i Forsvik fraktades till slottet i Vadstena som Gustav Vasa börjat bygga. Idag är Forsviks bruk ett välbesökt museum med historiska byggnader, spännande utställningar, en bruksjärnväg och dessutom allt vad besökaren behöver i form av förplägnad.

En av få bevarade hyttor
Vi reser vidare i industrihistoriens spår och hittar en bit norrut längs Vätterns västra strand en av landets få bevarade hyttanläggningar, Igelbäckens masugn, belägen endast några tiotal meter från riksväg 49. Den ursprungliga hyttan byggdes 1696 och var en av många hundra hyttor i trakten som drog nytta av malmförekomster och skog som milades till kol, den viktigaste ingrediensen för att omvandla malm till tackjärn. Den nuvarande hyttan från början av 1800-talet drevs ända fram till 1923.

Gruvhistoria
Vi ställer färden vidare norrut, förbi Askersund och vidare till Zinkgruvan, kanske mest känd som stor producent av zink- och kopparmalm. Den nuvarande brytningen ner till över 1300 meters djup är kanske inte sommarturistens mål. Det är däremot ursprunget till dagens gruvbrytning, och då backar vi återigen till medeltiden. Redan på 1200-talet bröts järnmalm i flera gruvor i området nordost om Vättern. Under ett antal år under 1300-talet första hälft ägde den heliga Birgitta Garpa, Västerby, Åmme och Nyhytte gruvor som hon ärvde av sin far Birger Persson. Efter ett antal ägarbyten och utveckling av brytningen genom århundradena så är vi framme vid 1863 då Alfred Nobel provspränger i Knalla gruva. Och det är just här du hittar det intressanta besöksmålet, Zinkgruvans museum. Ett museum som på många sätt är levande med guidning såväl ovan som under jord. Sedan ett par år tillbaka har du möjlighet att följa med erfarna bergsmän 200 meter ner.

Motala Verkstad
Återigen på väg, nu söderut och till Motala och den verkliga industrialismens barndom. Även här träffar vi på ett fortfarande framgångsrikt högteknologiskt industriföretag med samma namn som det Baltzar von Planen lade grunden till – Motala Verkstad. Men det är inte hit en semestrande besökare söker sig, utan till Motala Industrimuseum på platsen invid Göta kanal där verksamheten startade. Här kan mängder av föremål från byggstarten av Göta kanal till dagens produktion beskådas och beundras. Carlsundsloket från 1862, ett av hittills 1300 byggda lok, varav 700 var ånglok. Ett annat exempel är en sjöångmaskin från 1915 som i fartyget Lancheron skulle ha levererats till St Petersburg. Världskrig och revolution kom i vägen så båt och maskin blev kvar i Motala.

Stenbrytning
Kalksten har brutits i trakterna norr om Omberg sedan medeltiden. Stenen har använts som byggnadsmaterial till såväl Alvastra kloster som Göta kanal och inte minst Karlsborgs fästning. Kalkstensbrytningen fortgår alltjämnt i Borghamn där två stenindustrier bryter och förädlar stenen till byggnadsmaterial, främst golv, trappor, bänkskivor mm. Borghamn, som förutom stenbrytningen har fungerat som fiskehamn, är väl värt ett besök, men letar du efter ett stenmuseum så finns det faktiskt ett sådant vid Örberga kyrka strax söder om Vadstena.

Husqvarna i Huskvarna
För att hitta nästa mål i jakten på spännande industrihistoria bär det söderut, till Huskvarna, en ort som kan sägas vara hopväxt med Jönköping. Att räkna upp alla produkter som tillverkats under varumärket Husqvarna skulle bli en diger lista. Här sträcker sig historien ända tillbaka till 1620 då Jönköpings Gevärsfaktori bildades. Det var efter ett beslut av Gustaf II Adolf, som låg i krig med flera länder. När han blev kung ärvde han tre krig och senare kom han att delta i flera andra. Detta betydde att man behövde säkerställa vapentillverkningen i landet och därmed beslutades om fem så kallade faktorier, varav Jönköping var ett. Så småningom flyttade Jönköpings Gevärsfaktori till Huskvarna för att kunna dra nytta av Huskvarnaåns fall och uppgick så småningom i det som idag är Husqvarna. För många är säkert namnet Husqvarna förknippat med vapen. Andra tänker kanske mer på symaskiner, motorcyklar, motorsågar… Som sagt, listan av saker som tillverkats under varumärket kan göras lång och Husqvarnas produktion och betydelse för Sverige åskådliggörs på allra bästa sätt vid Husqvarna Museum som drivs av Huskvarna Hembygdsförening med stöd från Husqvarna AB. Samlingarna är kompletta med många intressanta överraskningar som försöket att på 1960-talet lansera en varmkorvautomat med mikrovågseknik. Och så var detta med stavningen. Namnet Husqvarna kommer från den kvarn vid fallet som redan år 1528 benämndes ‘Husquernen’, Husets kvarn. Modernt språkbruk ändrade ortens namn till Huskvarna medan bolaget Husqvarna behållit den äldre stavningsformen.

Stickan som erövrade världen
Att göra upp eld har varit livsnödvändigt för människan. Flinta, stål och fnöske ersattes i början av 1800-talet med fosfortändstickan, en i många stycken livsfarlig uppfinning. Stickorna kunde slå eld enbart av kontakten mellan två stickor. Detta vållade otaliga tillbud och olyckor. Allvarligast var dock att stickorna innehöll giftig gul fosfor. Så denna typ av tändstickor förbjöds av allt fler länder. Detta triggade en svensk forskare, Gustaf Erik Pasch som uppfann säkerhetständstickan ”tända endast mot lådans plån”. Pasch fick patent men lyckades inte med kommersialiseringen. Det gjorde istället jönköpingsbördige Johan Edvard Lundström som startade Jönköpings Tändsticksfabrik. Experimenten med stickor och plån tog sin tid, men på världsutställningen i Paris 1855 visade sig stickan fungera och väckte stort intresse. Detta är endast ett axplock ur historien bakom denna svenska succéprodukt. Du vill naturligtvis veta mer och besöker då världens enda tändsticksmuseum som finns i Jönköping. I tändsticksfabrikens originalbyggnad från 1848 levandegörs säkerhetständstickans historia.

Den enda kvarvarande tändsticksfabriken
Ett stycke norrut, väster om Vättern och ett stycke inåt landet, i Tidaholm, hittar vi mer tändstickshistoria, och faktiskt, Sveriges enda kvarvarande tändsticksfabrik som ägs av Swedish Match. Om hur det kom sig att Ivar Kreuger i slutet av 1920-talet kontrollerade 72 procent av världens tändsticksproduktion och hur historien utvecklade sig efter det, ja det får du som besöker Tidaholms museum veta mer om. Och hur det kom sig att det i Tidaholm också mellan åren 1903 och 1934 tillverkades 1000 fordon, bilar och lastbilar vid Tidaholms Bruk. Även efter den perioden tillverkades en del fordon här, mest av specialtyp, som brandbilar och pansarbilar, då under namnet Tidaholmsverken.