Vättern – en urgammal transportled

Vättern var länge den bästa förbindelselänken mellan Östergötland och Västergötland, Närke och Småland. Idag utgörs sjötrafiken huvudsakligen av Visingsöfärjor, en handfull lustfartyg och fritidsbåtar.

Före bilens och de stora vägarnas intåg, levde, arbetade och dog folk på Vättern på ett sätt som är svårt att föreställa sig för oss som är födda efter 60-talet då sjöfarten drastiskt avtog. Större lastbilar tog över frakterna och bilismens framfart gjordes möjlig genom bygget av E4:an och andra infrastruktursatsningar.

Vätterskepparen Janne Göthberg beskriver under en berättarkväll på Grenna museum, vättertrafiken och skepparsläktens levnadshistoria. Hans unika bildmaterialet visar skeppsbyggen, lastfartyg, bryggor, hamnar, kanaler och människor som arbetat på Vättern. Bilderna speglar historien och livet på Vättern under nästan ett sekel. Bilden av hur Vättern var full av skepp och mindre båtar målas upp. 1955 började Janne själv som 14-åring sin sjöfartsbana på skeppet ”Minna”. Jan-Olofs dagboksanteckningar beskriver detaljrikt en kockjungmans upplevelser från sommaren 1955:

”Vi hade kört upp till Baskarp på natten, från Motala där vi hade lossat tackjärn dagen innan. Nu ligger vi förtöjda vid sandtagets brygga och ska lasta sand till Västervik. Det är dags att ”lucka av” till lastrummet, och transportbandet sätts igång, sanden kommer i en strid ström. Nu har sådana ”moderniteter” som lastmaskiner kommit till Baskarp. Den såg ut som en traktor med wire över hytten, som lyfte lastskopan. Detta underlättade otroligt mot förut då all sand skulle ösas för hand med skyffel. Vid åttatiden kommer mor ner med en stor korg med mat, innehållande 12-15 kakor nybakat rågbröd, och en middag som senare dukades upp, oftast köttbullar och potatis. Det smakade bra att få sätta sig vid dukat bord en gång, i vanliga fall var det ju alltid jag som skulle laga maten. Jag var ju yngst ombord.”

Förutom att sjölivet var slitigt innebar det långa tider borta från familjen. Sommarlivet och vinterlivet skiljde sig dock mycket åt. Om somrarna följde fruarna och barnen med på båtarna. Jan-Olof Göthberg slutade som skeppare 1963.

Bryggorna runt Vättern
Ståtliga bryggor att lägga till vid fanns runt hela Vättern och de spelade stor roll. Här lastades mängder av gods och passagerare, böndernas boskap och mycket annat. Det var här det hände. Numera finns bara små rester kvar av dessa bryggor. Ända sedan medeltiden har tungt lastade segelskutor farit med järn, byggnadsmaterial, passagerare och allehanda jordbruksprodukter över Vättern. I början av 1900-talet var det mestadels böndernas produkter som forslades till Jönköping för försäljning på marknaderna till stadsborna. Det fraktades mycket asptimmer till tändsticksindustrierna i Jönköping och Tidaholm via Hjo. Asptimret kom på större båtar från Ryssland eller baltstaterna till Mem där Göta kanal mynnar ut. Munksjöfabriken hade fyra egna båtar. Från Olshammar transporterades pappersmassa till Tyskland. I början av 1900-talet anlades en kalksandstensfabrik vid Svedudden i Baskarp. Den brann ned på 1920-talet. Då byggdes en anläggning för förädling av sand för att förse gjuterierna med. Flinta från Mön i Danmark fraktades och krossades i Baskarp till sandpapperstillverkningen. Det var en ohälsosam verksamhet som ledde till att många fick ”stenlunga” och dog.

Passagerarbåtarna
En annan last var såklart passagerare. Passagerarbåten ”Sveudden” gick mellan Jönköping och Hjo. Den la till vid alla bryggor däremellan. ”Motala express” var en passagerarbåt som från början gick mellan Jönköping och Motala. En av de äldsta bevarade ångbåtarna, s/s Trafik, går fortfarande under sommartid mellan Hjo och Visingsö och någon gång varje sommar även till Hästholmen.