Tysta platser lockar på semestern

På semestern lämnar många av oss stressiga städer och jobb för att få lugn och ro. Vad är det då som lockar när vi väljer en plats att spendera vår ledighet på? Vi tittar på kartan. Hur långt från vägar och andra hus ligger boendet? Helst vill vi ha nära till en sjö också.

Vättern ligger blank och farligt vacker. Jag spanar ut mot Visingsö som ligger där utslängt mitt emellan Östra Vätterbranterna, där jag befinner mig, och Hökensås på andra sidan. Det är tyst inne i torpet som legat här sedan 1840. Då fanns inte grusvägen som nu går här nedanför. För att ta dig hit var du istället tvungen att gå längs en smal brant väg från hamnen vid Vätterns strand. Det andra alternativet för att ta sig hit till torpet var via skogsvägen från byn Smedjeberg, cirka en mil söder om Gränna.

Förlora fästet i tid och rum
Just den vägen tog författaren och akademiledamoten Elin Wägner i slutet av 30-talet då hon var här för att besöka släktingar. Hon höll under den tiden på att skriva sin bok Tusen år i Småland. Vid Smedjeberg stannade Elin upp och fastnade för den magiska utsikten och stora tystnaden. Där på den gamla slingriga och backiga vägen stod hon alltså en aprilmorgon och spanande ut över en hisnande vy över Vättern. Upplevelsen inspirerade henne så starkt att hon lät teckna ner den och det fick bli början på boken:

”Ett par mil norr om Vätterns sydspets gör den östra stranden en utbuktning och reser sig samtidigt högt och brant ur vattnet. På denna blickpunkt ligger några röda smålandsgårdar samlade till ett grannhälle som heter Smedjeberg. En morgon tidigt i april körde mig en god vän genom skogen som skiljer byn från stora vägen Stockholm-Jönköping. I skogsbrynet slog en utsikt emot oss vars djärvhet och svikt kunde förstumma en. Under en grå snötung morgonbelysning utbredde sig den isvita tomma oändligheten. Uti denna oändlighet låg slungad som en lasso en vinande stram blå båglinje. Så drömlik och förvillande var denna syn att vi kom bort oss och förlorade vårt fäste i tid och verklighet.”

ur Tusen år i Småland (1939) av Elin Wägner

Så var det år 1939. Står du på samma plats idag blickandes ut över vida Vättern kommer du alls inte slås av tystnaden utan av dånet från Europaväg 4. Elin Wägners resa genom Småland skedde alltså mer än 20 år innan E4:an existerade. När den sedan byggdes på 1960-talet måste det ha varit det mest genomgripande som hänt landskapet på östra sidan Vättern sedan båten uppfanns. Det går knappast att föreställa sig ett ljudlandskap utan E4:an men Elin Wägners beskrivning fick mig att börja fundera på betydelsen av tystnad när vi upplever en plats.

Är detta möjligtvis en beskrivning på vad vi söker när vi vill bryta med vardagens stress och komma bort från informationsflöde och förväntningar? Känslan av att förlora fästet i tid och verklighet, vare sig det är på en strand i Indien eller på en stubbe i skogen? Och var hittar vi tysta, rofyllda platser runt Vättern?

Tysta i skogen
För att komma bort från E4:an som ljuder även utanför torpet där jag sitter och skriver, far jag till ”tystnaden” i Råbyskogen någon mil bort. Råbyskogen är ett naturreservat som ligger öster om samhället Skärstad. Här får du uppleva gammal barrnaturskog i kuperad terräng med vackra skogstjärnar och bauerkänsla. Bauerleden går här igenom. Skogen besöks under veckorna bland annat av gymnasieelever som gör naturstudier organiserat av naturskolan Ekobussen. En övning som praktiseras flitigt, precis som de övriga av landets 100 naturskolor gör, är den sinnliga övningen ”att sitta tyst i naturen”. Det märkliga med denna övning är att den skapar mycket känslor i såväl barn, ungdomar som vuxna. En del blir lite rädda, andra nästan somnar. Den vanligaste reaktionen är att vi vill fortsätta. Tystnaden och ron ger mer-smak, bara vi ges möjligheten att stanna upp.

Skogsbad
Företeelsen skogsbad innebär på liknande sätt att med vägledning använda sinne för sinne i skogen. Sedan ett år tillbaka går det att få skogsbad på naturturismanläggningen Urnatur utanför Ödeshög i Östergötland.
Ulrika Krynitz är ekolog och en av grundarna av Urnatur. Tillsammans med Åsa Ottosson erbjuder hon skogsbad på sommaren. Ulrika berättar att ursprungligen kommer idén från Japan. Där är skogsbad, Shinrin-yoku, vanligt sedan 80-talet. I Japan certifieras till och med skogar som konstateras vara extra bra för välbefinnandet. Under skogsbadet får deltagare på uppmaning aktivera sina sinnen till exempel genom att smaka på ätliga växter, dofta på mossa och stilla lyssna på skogens ljud. Ulrika förklarar att naturens dofter har en naturligt avslappnande inverkan. Hon konstaterar också att skogens egna ljud, som trädsus och fågelkvitter, inte upplevs som distraherande utan snarare är lugnande. Detta skiljer sig från hur hjärnan påverkas av det kontinuerliga bruset i staden. Ulrika har märkt ett ökat intresse för Urnatur och att övernatta i trädhusen, framförallt från den yngre generationen. En av de mest positiva och starka upplevelserna som besökare vittnar om är mörkret och tystnaden i skogen när ingen elektricitet finns att tillgå.

Tyst retreat
Något som tangerar skogsbad är tyst retreat som oftast hålls på en naturskön plats med vacker och rofylld omgivning. Cirka en mil söder om Gränna ligger Wettershus retreatgård. Vägen hit går genom en gångtunnel under E4:an. Ett hundratal meter ner blir det snabbt tystare! Snart hörs istället Vättern skvalpa mot stranden. Promenaden går bitvis längs Franciskusleden. Platsen är magisk. De låga bruna husen smälter in i landskapet. Här möter jag Rosie Gard, föreståndare för Wettershus retreatgård. Hon berättar att om du anmäler dig till någon av retreaterna får du komma och bara vara, vandra i branterna och meditera under tystnad. Rosie kallar sig själv själavårdare. När besökarna kommer får de veta att de ska få vara med om ”gåvan att vara avkopplade”. Inga telefoner alltså. Efter vistelsen är det vanligt med kommentarer som ”något av det bästa jag varit med om”. Rosie menar att när vi möts utan ord så möts vi på ett djupare plan, för i tystnaden skärps våra sinnen. Kontrasten är stark till hur vi annars lever. Hon säger att ”vi lever på ytan”, och att vi då missar möjligheten till förundran och fascination över det vi har omkring oss här och nu.

Rävafallet – ljudligt men inte oljud
På min fortsatta jakt efter tysta platser runt Vättern besöker jag Hökensås som ligger på västra sidan. Delar av Hökensås finns nämligen utmarkerat på länsstyrelsens karta över ostörda områden. På uppmaning från lokalbefolkningen tar jag mig till Rävafallet några kilometer söder om Brandstorp. Väl framme porlar och forsar fallet. Platsen är trolsk och underbart vacker. Det finns en eldplats bland de stora stenblocken och de gamla tallarna. Men tyst är det inte! Ändå blir jag uppfylld av platsens stämning och känner att jag vill stanna kvar. Jag störs inte av det relativt höga ljudet från vattenfallet. Vill du vara helt ensam i en stor gammelskog ska du ta dig vidare norrut till Tivedens Nationalpark. Tiveden är ett område med riktig vildmarkskänsla. Här får du gärna slå upp tält en natt och elda på anvisade platser. Välj att ta dig ut i skogen helt ensam eller följ med någon av de kunniga naturguiderna.

När jag, efter denna upptäcktsresa, sökande efter tysta platser runt Vättern, tar en skrivpaus och går ut ur mitt torp för att ta lite luft, hör jag som vanligt E4:an mullra i bakgrunden. Jag tar ändå mitt kaffe ute på verandan som ligger med huset som ljudbarriär. Förmiddagssolen värmer skönt, fåglarna kvittrar i körsbärsträden – det är njutbart!

TEXT OCH BILD: JOSEFINE GUSTAFSSON

Några tysta platser:
• Norr om Örserum samt ute på sjöarna Ören och Bunn
• Råbyskogen – Uvaberget
• Ramsjön
• Hökensås naturreservat – Rävafallet i Holmån ca 2 km söder om Brandstorp
• Nationalparken Tiveden
• Öarna i Vätterns norra skärgård utanför Askersund
• Omberg
• Holaveden
• Vättern