Sveriges hemligaste skärgård

Familj-på-ö-i-Sveriges-hemligaste-skärgård

Lunchrast. Jag står i kvarterets soliga vrå och vänder ansiktet mot solen. Vårens första värmande strålar får hela mig att smälta. Den sköna värmen smyger sig innanför tröjkragen. Efterlängtat. Tankarna svävar fritt. Ett minne vaknar.

Minnet av det blänkande vattenglittret i Vätterns Skärgård. Jag blundar och anar den lilla skärgårdsön där jag förra sommaren sträckte ut mig på varma klippan. Minns tystnaden och vågskvalpet. Vad hette ön igen? Aspholmen. Ja, så var det nog.
Långt ut i Norra Vätterns Skärgård. Ljudet av enstaka motorbåtar på avstånd. Svallvågor som når klippan långt senare. Minns tystnaden, bara naturen som talade.

Sveriges hemligaste skärgård? Absolut. Det hade varit enkelt att hitta en egen klippa att gå iland på. Där hade vi tillbringat några timmar. Pratat, slumrat, fikat. Njutit. Fyllt på själen med fantastiska vyer och intryck som här i vårens första strålar nu åter dyker upp i mitt minne. Lika tydliga och klara som då. Minnen för evigt skulle jag tro.

Det hade varit så enkelt. Min vän och jag hade några lediga dagar och i ett infall bestämt oss för att hyra ett par kajaker. Vart skulle vi ta vägen? Vätterns skärgård – kanske Sveriges hemligaste, varför inte? Ett litet äventyr, bara så där. Alldeles lagom. Lagom spännande, lagom krävande och lagom skönt – nejdå, mer än så blev det faktiskt; fantastiskt njutbart var det!

Kajakpaddling-på-Vättern.-Bildrättigheter-Vätternkajak.Vi puttade i kajakerna vid Aspas gästhamn på Vätterns västra strandsida, en gästhamn som andades omtanke, ansvar och tillit. Stuvade lite packning i facken och oss själva ner i sittbrunnen – och så iväg. Och genast: rogivande, häpnadsväckande, magiskt. Från första paddeltaget. Nej, jag äger inga ord som kan beskriva denna naturupplevelse på ett rättvist sätt. Den är bara min, långt in i själen.

Märkte nog att Vättern är en mäktig sjö där vi paddlade in bland öarna. Vild och vacker på samma gång. Söderut sträckte sig sjön så långt ögat kunde nå. Bara vatten. Stilla lutande segelbåtar i fjärran. Kunde vi skymta Visingsö långt bort vid horisonten? Nej, antagligen öarna Lilla och Stora Röknen, vilket vi förstod senare då vi studerade sjökartan över Vättern och Skärgården.

Vi hade haft tur med vädret. Sjön låg stilla där bland öarna, bara en liten krusning efter vindarna som smög sig runt vikarna. Tyst rörde vi oss bland de skogsbevuxna skären. Beundrade klipporna där isarna och vågorna lämnat sina spår. Nya vyer runt varje skär. En enda lång och stilla upptäcktsfärd i orört landskap. Förtrollande. Spår av naturens krafter överallt. Slipade klippblock nötta av vatten och is bredvid stenbumlingar tappade av inlandsisen. Områden med förkolnade trädstockar inbäddad i frodande undervegetation skvallrade om skogsbränder som fått sätta sina spår i denna ekopark.

Och så detta kristallklara vatten. Dricksvatten. Att bada i dricksvatten. Ja, vi gjorde det. Halade ner oss från klippan och lät oss bäras en stund av de glittrande vågorna. Minns känslan som igår.

Min vän och jag hade också följt stigen som ledde förbi vår klippa och sett oss omkring lite på ön. Plockat lite blåbär. Hittade den perfekta platsen för en hängmatta – om vi hade haft med oss en sådan! Skärgårdsvyer från solgläntan mellan de urgamla träden. Hit skulle vi komma tillbaka. Jag hade ritat ett litet kryss för platsen i sjökartan då vi studerade den vid köksbordet långt senare. Snart hade vi även sprungit på en grillplats. Några stenar runt en enkel eldstad och gamla stockar att sitta på. Vi tände en liten brasa och grillade vår korv. Hade väl aldrig smakat så gott.

SegelraceHemfärden i solnedgången var magisk. Här och där gled vi stilla förbi en och annan båt som låg förtöjd för natten och lugnt svajade i kvällens sista strålar.

Ett liten skugga drog över mitt ansikte. Ett ensamt moln hade seglat fram på himlen och skymde solen en liten stund där jag stod och värmde mig på min rast. En påminnelse om att det var dags att återvända till jobbet. Men ikväll skulle jag alldeles bestämt ringa min vän och börja smida planer för sommarens nästa tur ut i Sveriges hemligaste skärgård. Drömmen fanns där och hade väckts av vårens första strålar. Med ett leende på läpparna ilade jag över asfalten och kryssade mellan bilar och cyklister, varm i hela kroppen. Varm av förväntan inför kommande sommarens nya upplevelser i Vätterns fantastiska skärgård. Längtar, längtar. Snart är sommaren här…

Text: Claudia Lewandowski

 

 

Shares 411