Så kom Forsviks Bruk till

Medeltidens människor valde vattenvägen vid resor. Trots Vätterns kända risk för hastigt uppkomna stormar med havshöga vågor, valdes Vättern för transporter av varor och för det egna resandet. Valet var självklart för den tidens människor – landvägen hade visserligen sina vägar, men det var vägar att helst gå till fots på. Medeltidens vägar var gropiga, krokiga och näst intill överväxta på sina ställen av sly som snabbt växt till sig om vårarna. Kring Vättern var det gynnsamt att slå sig ned, dels utifrån fisket och okomplicerat resande till andra byar, och dels för att det på sina ställen fanns bördig jord. Vattenvägarna gjorde täta kontakter och transporter mellan byar, storgårdar, kloster och industrier möjliga.

Mellan nordvästra Vättern och Bottensjön var det bara en smal landtunga som behövde passeras – därefter var det fri väg på Bottenviken igen. Nästa hinder till sjön Viken utgjordes av en liten landhöjning som bidrog till en liten fors. Det var ännu en passage landvägen på några meter, men därefter var det fri väg på sjön Viken. I dessa trakter växte det fram, liksom kring Vättern, byar, platser för handel, storgårdar och industrier. Människor kunde enkelt resa till varandra, knyta band och skapa relationer med varandra på ett smidigt sätt tack vare vattenvägarna. Frakten av hantverksvaror, mat och råvaror för industrin var enkel på vatten.

Det var så Forsviks bruk kom till. Vi är fortfarande osäkra på hur tidigt Forsvik uppstod. Men vi vet av ett daterat gåvobrev från en av områdets ägare, Cecilia Jonsdotter Roos, att Forsviks kvarn existerade 1410. Denna kvinna, av norsk kunglig börd, skänkte Forsviks kvarn till Vadstens kloster år 1410. Just vid den här forsen, vars område låg i brytningen mellan Bottensjön och sjön Viken, gav man namnet Forsvik. Här var ägandeförhållandena väldigt röriga. Varför vet vi ännu ej inte. Små delar av dess mark ägdes av ett stort antal olika mäktiga personer; vissa av samma släkt, vissa var det inte. Det som kännetecknade markägarna var att de ägde mark vida omkring, till och med i andra delar av Sverige och Norge. Var det något just här som var extra attraktivt som många mäktiga ville ha en del av? Och i så fall varför? Det vet vi inte, än. Forskning krävs för att ta reda på mer. Men hur som haver; Gåvan till klostret Vadstena blev startskottet på en flerhundraårig industriell aktivitet som speglar utvecklingen av vårt land som industrination.

Det var munkarna som hade den skarpaste teknikkunskapen under medeltiden, och det var de som samordnade de sk grangierna under 1200-talet. Grangierna tycks ha varit de som flitigt utvecklade traktens industrier och skapade dammar kring forsar som sedan kunde utnyttjas för utvinning av vattenkraft via vattenhjul. Det var vad som hände vid Forsviks kvarn – när munkarna tagit över efter 1410 fanns här inom kort både hammarsmedja och sågverk, förutom kvarnen. Här i Forsvik har sedan dess bedrivits industriella aktiviteter av sällan skådad variation – växlingen mellan framgång och konkurser och nystart av nya tiders industrier har avlöst varandra. Idag är industrier från 1700-talet fullt synliga vid Forsviks bruk. Sågverk drevs under alla århundraden, stångjärn, pappersmassa, gjutgods, verkstadsprodukter och elkraft; allt är exempel på vad som producerades de efterföljande århundradena. Det var vattenhjulsbaserad vattenkraft som drev industrin i Forsviks bruk ända tills början av förra århundradet. Se mer, ta reda på mer och upplev Forsviks bruk i verkligheten – idag är platsen ett industriminne där historien återspeglas genom bruksortens existens och industrins utveckling som lade grunden till det Sverige som vi känner till idag.

Camilla Alexandersson
Enhetschef, Forsviks bruk

 

 

Shares 29