Grand Slam på Vättern – trollingfiske på vackraste insjön

DSC_4191_blogg

I trästadens hamn.

Jag når hamnen precis i gryningen. I öster börjar solen klättra över sjöytan och när jag gjort avsittning och tagit på mig mina fiskekläder spiller ett brandgult ljus över trästadens hustak. Hjo vilar i ett gyllene skimmer och det är sannerligen en vacker morgon. I hamnen väntar fiskeguide Ove Johansson, som driver företaget Charterfiske, med sin välordnade båt. Medan vi hälsar och plockar med utrustningen svänger vår gäst, Bert Goeree, ner till hamnen. Bert är från Nederländerna och äger en stor reseagentur, van att flyga runt hela jorden för att leta exklusiva destinationer, och nu är han här, vid Vätterns strand.

Både jag och Ove är lite spända inför dagens uppgift. Inte för att rutin, erfarenhet och fiskekunnande saknas – tvärtom. Alla de där delarna är självklara, men just denna majdag blir årets första vårpass på Vättern.

Tröstande vågor & dubbelhugg.

Vi lämnar vågbrytaren i Hjo hamn bakom oss, det blåser från öster och jag drar upp dragkedjan. Ove trycker ner gasreglaget och vi susar fram i 30 knop över de glittrande böljorna och den småkyliga luften slår mot ansiktet. Bert ler och vänder sig om för att se Hjo försvinna i morgonens landnära sjörök. Plötsligt slår Ove av på gasen och snart guppar vi sakta fram i vågorna. Blott tre minuter från hamnen har vi nått vårt mål och vår nederländska gäst ser förvånad ut. Jag förklarar snabbt att korta gångtider är en del av tjusningen här, det är oftast nära till bra fiskeplatser och sjön är långsmal.

Vi har bara fiskat i fem minuter när det knycker till i två djupriggspön – dubbelhugg! Jag tar det ena spöet och Bert tar det andra. Ove konstaterar – innan vi sett någon av fiskarna – att det rör sig om röding, och han har rätt. Snart kan han håva min fisk som är en fin bit kring två kilo, vi krokar av den och låter den simma. Berts fisk är lite större och vi behåller den så att han kan få avnjuta färsk vätternröding ikväll – en delikatess.

DSC_0255_bloggEn fajter klädd i silver

Snart får vi även erfara den lynnighet rödingen är känd för. Flera gånger ser det ut som vi har fått rejäla napp, men när vi lyfter spöet finns inget där. Rödingen kan vara försiktig av sig och det kan krävas lite innovativt tänk när den uppvisar ett surmulet humör.

Jag lutar mig tillbaka och låter de tröstande och sövande vågorna vagga mig in i total avslappning. Ljudet, omgivningen och båtens rörelser är förförande terapi, avstressande är bara förnamnet. Plötsligt slår hjärtat volter! En rulle på ett av spöna till vänster om mig börjar gnälla ljudligt. Från avkoppling till adrenalinpåslag på en hundradels sekund – typiskt trollingfiske!

”Stor lax”, säger vår guide utan att tveka. Jag håller med honom, ingen annan fisk visar upp det fartregister och den kampvilja som de silvriga insjölaxarna har i sin repertoar. Rusningen avtar och Bert lyfter spöet och vevar in några meter lina. Men så händer det där som kan hända i fisket, laxen har slagit sig loss. Vår gäst säger något på sitt språk, en förmodad svordom, och lyfter sedan på kepsen för sin motståndare klädd i silver…

Lunchknarr

Det går fort att slå ihjäl tiden på sjön. Man hamnar ofta i ett verklighetens vacuum där timmarna bara flyter fram och det går än fortare när huggen duggar tätt. Vid lunch åker baguetterna fram och kaffet. Det smakar synnerligen gott härute på de stora vattenvidderna. Ove styr båten till en plats han kallar ”vraket”, här har han av erfarenhet haft bra fiske tidigare och han vill ge det ett försök. Medan vi sölar med lunchen börjar det knarra från ett av ytspöna, fisken tar mycket lina och Bert kastar baguetten på durken för att snabbt greppa spöet.

Snart står han där igen och drillar en tuff fajter och vi kan alla konstatera att det med all säkerhet rör sig om en lax. Bert glider omkring i smögenröra på däck medan han försöker hålla balansen och få in lite lina på sin motståndare. Fisken är inte lika stor som den vi tappade, men vi är ändå nervösa och spända av förväntan. Tio minuter senare har den beresta nederländaren med stor möda landat sitt livs första lax. Fem kilo äkta vätternsilver glänser i håvnätet!

Prickig frälsning

Timmarna går och det blir inga mer laxhugg. Rödingen är på g däremot, och vi landar flera av dessa kallvattenälskande skönheter. Mellan huggen berättar jag om historiska fiskafängen på Vättern: storgäddor, dröm-
rödingar, turboladdade laxar och de vackra…öringarna. Ove vill göra ett sist försök på en annan plats och plötsligt styr vår guide i riktning mot Hjo och grundare vatten. Ove berättar att han har en teori om att öringen går närmare land under denna period på året. En stund senare visar ekolodet 18 meter. ”Fisk!”, ropar vår guide och lyfter spöet. Bert börjar veva och linan skär i sidled ut från båten. Både jag och Ove tittar på varandra och tänker samma sak – öring!

Grand slam

Fisken är snart inom räckhåll för håven och i det ginklara vattnet kan jag se den stålgråa varelsen. Det är vad vi har väntat på! Väl i håvnätet blir det några spontana glädjerop innan fisken försiktigt krokas av för att sedan få simma ned i Vättern igen. Jag gör tummen upp mot Bert och säger; ”Grand Slam!”. Han ler stort och klappar Ove på axeln.

Snart dundrar vi fram över Vättern och landluften slår mot oss som en vägg av värme. Det har varit kyligare på sjön, men vi har fått se Vättern från sin bästa sida och tagit del av ett fiske i världsklass. En upplevelse som kommer att värma en lång tid framöver.

John Zafaradl
sportfiskare, projektledare Leader Östra & Norra Skaraborg, redaktör och fiskeskribent för Runt Vättern

Shares 13